Angela Monroe

I fredags var det äntligen dags att återse majoriteten av träsktrollen från Filippinerna och Robinson 2009. Micha och Mika hade bjudit in oss alla till sin(!) lägenhet i Vasastan. Vi som kom var Valpen, Chrille, Lukas, Anna, Jossan, Kerstin och undertecknad så klart! Jossan och Mika hade kirrat smarriga snittar á la "Kokboken från Träsket" och Micha bjöd på bubbel.

Eftersom jag aldrig har lärt mig klockan, kom jag vid 7, och då hade de andra redan dödat några flaskor bubbel. Ljudnivån var hög och alla var pruttglada, om man säger så. Det var verkligen kul att se alla som sitt normala jag, iklädda andra kläder än på ön. Att dessutom se varandra glada i hatten och pratglada som få, var man ju inte heller van vid. Sist vi sågs, låg vi utsvultna i solen och orkade knappt gå upp för att fylla på vattenflaskan.

Stämningen var på topp och vi hade lite svårt att slita oss från partynästet men gjorde så för vi hade en bokning att passa på Sturehof. Egentligen skulle vi kanske ha stannat kvar...speciellt vissa av oss. En del av oss visade sig vara riktiga partyhattar á la Stadshotellet i Buschbykrok. I Buschbykrok hade det tydligen varit helt OK att skråla ut "SKÅÅÅÅL FÖR RÅÅÅÅÅBINSON 2009!" sjuttielva gånger, så att ingen av övriga gäster kunnat undgå vad det var för superkändisar som var närvarande. Kanske hade Bushbykrokarna då vågat sig fram till kändisbordet för att tigga till sig ett gäng autografer? Inte vet jag. Men jag vet att Sturehoooofarna inte gjorde detta. Kanske vågade de inte närma sig vårt bord för att vi helt enkelt var lite för många celebriteter i klunga? Aja...fan också, jag som hade övat in min nya autograf hela eftermiddagen. RÅÅÅBINSON-Angela i klassiskt snygg snirklig stil med ett hjärta runt!

Efter mina 9 år i världens mecka för ytlighet och articifiella människor - Los Angeles - tycker jag faktiskt att Buschbykrok-mentaliteten är befriande och ganska charmig på något vis. Tyvärr innebär den nästan dödsstraff på Stureplan. Vissa i sällskapet kände sig riktigt obekväma av att bli förknippade med Buschbykrok-mentaliteten. Herr Micha, som driver en restaurangkonsult firma i Stockholm, gjorde sitt bästa att hyscha-pyscha men hade föga framgång och jag tyckte mig ana en aningen rödrosig ton i hans ansikte.

Otroligt nog fick vi faktiskt lämna Sturehof på eget initiativ. Färden gick vidare till Stures klubb V, där tyvärr några av oss bedömdes som för trötta för att komma in. Sammanlagt dödade vi tydligen 11 flarror bubbel denna kväll. Shit, pommes frittes! Summa summarum var det en jäkligt kul kväll och blyhatten satt där den skulle dagen efter!